Tack,till er alla som gav mig den fina responsen för mitt senaste inlägg. Det värmer i hjärtat ska ni veta.
Jag tänkte först inte publicera det för att jag kände mig för personlig. Men jag kom på lika snabbt att jag är personlig av mig och delar gärna med mig allt av livet. Bra som dåligt. För en del så är det svårt att förstå men för andra inte alls. Och det är en del av mig, jag är sån. Jag tänker, det är ju faktiskt upp till var och en om dom vill läsa mina inlägg och gillar dom det ej så får dem låta bli att läsa helt enkelt.
Helgen som var så va jag och Tuvaliee hos min moster i Bollnäs. Vi åkte på fredag eftermiddag och Tuvsan valde ett sent tåg hem på söndag kväll. Det va så skönt att få komma bort, njuta av bara Tuvaliee och få träffa min moster, morbror och kusiner. Man känner sig verkligen som hemma där. Tror att Tuvaliee hade kunnat stanna flera dagar till, men plikten kallade också hemma. Den minsta kan ju inte ta hand om sig själv direkt. Haha! Men om två helger så kommer kusin Malin hit till oss och stannar en natt. Lördag den 1 februari. Då blir det riktig tjejmys! Längtar jätte mkt!!
Imorse efter frukosten så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Det bara forsa och det kändes som att jag aldrig skulle sluta gråta. Saknar mamma så fruktansvärt. Sen är det mkt annat som snurrar i huvudet och det tär på mig nå så fruktansvärt. Att det aldrig ska få vara lugnt runt omkring. Man har ju så det räcker sen mammas bortgång liksom. Det är ju nu saknaden sätter sig ännu mer. När det har lugnat ner sig med allt, "bara" bouppteckningen som är kvar. Men det tar ju också sin lilla tid. Väntar ju också på urnnedsättningen som kommer ske i vår. Ännu en gång så ska allt rivas upp och man får börja om. Moment efter moment på nå vis. Men jag känner henne, runt omkring. Jag kan höra hennes röst ibland och jag vet vad hon skulle ha sagt om allting.
Allt tar sin tid och man måste ju låta det ta den tid det tar. Inget går att stressa fram. Det går ju inte att stoppa tiden, hur mkt man än skulle vilja. Jag sörjer, jag kommer sörja en lång tid. Jag älskar dig, Mamma! - Och du, mamma? Ge Tuvaliee lite styrka. Hon har det så jobbigt utan dig, nästintill hela förra veckan så grät hon efter dig. Och hon blir nästan ohanterbar. Kommer aldrig glömma hennes ord när vi satt på tåget till Bollnäs i fredags. När hon ser huset där du bodde så säger hon: "Mamma, tänk när mormor levde... Då va jag alltid så glad!" Mitt hjärta gick i tusen bitar och det är svårt att finna ord i såna lägen. <3 Vi saknar dig!
Jag är glad att jag hann göra den här och visa dig den. <3
Kommentera