Jag och Tuvaliee har varit på öppet hus på hagaströmsskolan där hon ska börja på 6-års i höst. Spännande! Vi fick en guidad tur av två tjejer som går i 6an där, super duktiga. Innan vi åkte hem igen så hade dem ett informationsmöte med oss inne i ett av 6 åringarnas klassrum. Det kändes så bra när man gick därifrån & Tuvaliee va glad. :) huvudsaken det! Och det känns tryggt när hon kommer känna igen typ alla barn hon ska gå med. Ååh, jag är så spänd! :D 

Nu ikväll har det varit rätt så "kaotisk". Jag vill liksom ha lugn och ro när vi lagt Tuvaliee, så att hon kan få komma till ro och somna. Men Malwa va i full action och eftersom hennes pappa somnat i soffan & dom båda sov när vi klev innanför dörren. Alltså efter 6 tiden ikväll. Så va det svårt att lägga henne i samma veva som Tuvsan. Jag vet inte hur många ggr Tuvaliee va upp & sprang. Dock så va hon super ledsen sista gången hon skulle upp, så hon somnade i min famn medans vi tittade på tunnelbanan i sovrummet. (Tv ockuperad i v-rummet med hockey) :P Det är saknaden efter mormor som spökar hos henne. Ska ringa imorgon. Eftersom dom på familjehälsan inte vill ta emot henne så lär jag gå andra vägar. Tycker inte att det är okej när hon bryter ihop när vi är på simskolan. Lilla älsklingen min! ♥️ Jag ska hjälpa dig igenom det här, så som bara jag kan. Men den psykologiska biten finns det andra som kan hjälpa mig med mera. Älskar dig, Tuvaliee!! ♥️♥️

Ååh! Jag längtar tills på lördag. Kusin Malin kommer till oss då och ska sova över. 😃 MYYS! Tobbe ska på conferance så då ska vi ha tjejmys bara vi tjejer!! ♥️ 

Miss you, mom! ♥️ 

Jag och en glad Tuvaliee på tåget mot Bollnäs. (17/1-14)


Jag och en trött Malwa på ortopedtekniska! 
Det va ett tag sen jag grät mig till sömns. Men igår gjorde jag det & det känns förjävligt. Att få hantera saknad från min mamma samtidigt som jag får gå runt här hemma i ovisshet. Man kan inte gå runt och tiga ut en människa. Mig funkar det inte på och detta för mig bara längre och längre bort ifrån dig. Men det är kanske det du vill? Jag själv har inte en aning, för det sägs ju ingenting.. 

Jag är påväg att rasa ihop och jag undrar vem som tänker vara där för att fånga upp mig? Mamma finns ju inte & kan göra det. Hon va alltid den som fick upp mig igen. Hon va alltid den som fick mig på andra tankar. 

Livet är hårt och jag kan aldrig i min värld förstå varför just våran mamma skulle försvinna ifrån oss? Det finns ingen mening med det... FUCK CANCER! 
Sen mamma gick bort så har jag fått så mkt tankar och känslor i kroppen. Känslor som jag inte kan hantera eller förstå mig på. Även dessa hemska tankar som får mig att känna den värsta rädslan som jag inte kan förklara. Jag kände en trygghet när mamma levde, att hon skulle "ordna" upp allt och finnas där för Tuvaliee om något skulle hända mig. För man vet ju aldrig.. Speciellt inte nu. Jag känner dock inte samma trygghet gällande det nu. Vill inte att någon tar illa vid sig för jag menar inget illa. Men mamma och Tuvaliee hade en relation som inga andra, den va väldigt, väldigt speciell. Som sagt! Men jag vet också att om jag inte slår av mig dessa tankar som dyker upp ibland så kommer jag bli knäpp.
 
Igår va jag och tömde ur mammas skåp där hon jobbade. Trodde inte att det skulle vara så jobbigt som det var. Men jag hade gråten i halsen bara jag klev in där på Eken. Ännu värre blev det när jag såg Gunsan som satt i kassan, tittade snabbt ditåt och hon va super lik mamma. Jätte läskigt va det. Stannade och pratade med Bettan vid posten och både hon & ja kunde inte hålla tillbaka tårarna så hon gick och gömde sig bland paketen bakom kassan & jag letade rätt på chefen så jag kunde få koden in till omklädnngsrummet. Bara jag såg hennes skåp så rann tårarna från mina kinder, försökte hålla tillbaka för annars hade jag brytit ihop. Vilket jag inte hade sån stor lust med där. Det vart inte så mkt saker som blev sparat, men lite lappar och saker som hon hade tänkt ge till Tuvaliee. Men allt luktade MAMMA, så jävla hemskt! VILL HA HENNE LEVANDE I MITT LIV!!!!! <3 <3 <3
 
Efteråt så slängde jag det som skulle slängas, köpte mig en sallad och tog bussen hem till Ulla. Kände att jag kunde pusta ut när jag klev innanför hennes dörr. Där är man som hemma, kan vara hur man vill och må hur man vill. Där gråter och skrattar man tillsammans. Tror inte att Ulla riktigt förstår hur jäkla tacksam jag är för att hon finns. Kan inte förklara det med ord. Älskar dig, Ulla! <3
 
Hittade denna lapp i mammas skåp...
Du är mitt allt, Mamma. Jag älskar dig! <3 <3 <3