Jag är en sån person som uppskattar dom små sakerna i ett förhållande. Jag tycker att man aldrig (iaf nästintill aldrig) kan visa det för mkt. Ett förhållande är ju inte detsamma som det va 1 året som det är några år senare. Men varför ska man sluta med dom små sakerna som uppskattas mest? Som dom gulliga morgon smsen, en puss, en kram eller det man gjorde när man va nykära. Jag tycker att om man vill leva med en person och påstår att man älskar denne, så borde man ju vilja hålla glöden vid liv. Eller är jag helt ute och cyklar? Är det fel av mig att vilja ha bekräftelse någon gång ibland? Jag själv kan vara väldigt spontan... Som att skicka ett sms med orden "Jag älskar dig"! För mig så uppskattas såna saker. Jag hatar att vara den som bara ger och ger gällande kärlek, och att man alltid ska vara den som visar sin kärlek på ett eller annat sätt. Värst är det när man får ett halvdant svar tillbaka som bara känns som ett tvång för den andra.. Mkt tankar och funderingar kring sånt där har jag haft den senaste tiden. Och jag trodde att vi skulle hålla ihop ännu starkare efter mammas bortgång. Men det känns som att allt bara faller isär. Ska man inte tala om hur man känner? Är man töntig?
Jag kan känna att ju mer man vågar tala om för sin partner om känslor, rädslor eller annat bara är bra. Och man ska väl vara stolt för att man vågar? Men sen finns det dom som är för stolta för sitt eget bästa. Jaa, jag vet inte vart "denna resa" ska föra mig. Men jag vet också att om man inte kan förstå eller sätta sig in lite i hur den andra tänker så vad har man då kvar? Man kan inte vara den enda som kämpar och vill..
Tankarna for över mig idag när vi hade varit och lämnat Malwa med Tobbes föräldrar. MAMMA!!! MIN ÄLSKADE MAMMA! Ingenting känns rätt. Jag vill ringa dig och prata om allt jag funderar över, jag vill ha dina råd, dina kramar och din röst. Det är både en lättnad och ett helvete att allt snart är klart med det praktiska, vi väntar bara på att bouppteckningen ska registreras på Skatteverket. Det är dubbla känslor där, vill ju inte att det ska fortsätta utan dig. Käftsmäll efter käftsmäll, varje jävla dag! Till våren så är det urnnedsättning också, KÄFTSMÄLL!!! Det är så himla creapy när jag sitter här och skriver, det känns som att allt blir verklighet. Åter igen! Jag älskar dig, mamma! <3 <3
Nu när Malwa är hos Tobbes föräldrar så ska jag ta tag i en hel del här hemma som jag inte ens orkat tänka på. Och det har varit omöjligt med den lilla damen hemma, är hon vaken ska hon vara med såklart och sover hon så väcker jag henne med det jag gör. På kvällarna vill jag ju slappa i soffan och varva ner. Så ja, nu jäklar ska det hända grejer. Det låter kanske sjukt i era öron men så är det. Det ska bli super skönt att bara få fokusera på Tuvaliee, att ge henne all den uppmärksamhet hon förtjänar & behöver. För den behöver hon mer än någonsin nu. Bara vara med mig och Tobbe. Min lilla älskling! <3
Kommentera