Jag älskar.... Och älskar... Och älskar... Men känslan som uppstår när det känns som att mina känslor är starkare än hans, den känslan kan jag inte beskriva. Vi har byggt upp något fint, en liten familj med två helt underbara flickor, i ett underbart radhus. TILLSAMMANS! Vi har gjort det tillsammans... Mkt motgångar men inte bara dåligt, utan så mkt fint oxå. "Jag vill att det ska vara vi. Men ska vi bråka var och varannan vecka så ser jag ingen mening med att vi ska vara tillsammans." Nej, det håller jag med om. Men det räcker inte att bara säga det, man måste göra en handling. En förändring måste ske, vi båda måste ändra på oss, vi måste kompromissa. Om det är så att VI VILL! Annars går det inte. Jag pratar och pratar, får mm, ja, eller ja jag förstår. Men aldrig vad han känner. Jag vill ju höra det. Vad han känner, tänker och tycker. Jag blottar mitt hjärta men får knappt ett halvt tillbaka. Det går inte att kämpa i motvind. Jag vill inte kämpa själv!
Mitt hjärta är krossat i tusentals bitar och jag känner mig inte hel. Min mamma finns inte, min andra hälft finns knappt och allt har bara vänds upp och ner. Känner inte igen mig själv. Fan!
Kommentera