Dagarna börjar med en känsla av frustration och en massa tankar. Så har det varit ett tag nu. Minns inte sist jag vaknade upp med ett lugn i kroppen.. Så ska väl det inte vara? Man ska väl ändå få känna ett lugn någon gång? Imorse så va det nära att magen vände sig ut och in och mackan va påväg upp igen. Äter dåligt på morgonen, har svårt att få i mig ordentlig frukost, lunchen är det lite bättre med men sen är det mellis och kvällsmiddag och det är inte alls kul att äta. Inget är gott heller! Det slog mig att det har gått för långt.... Alldeles för långt! Satt på toa och tänkte för mig själv: "Ännu en dag jag har tagit mig igenom. Gud så skönt att jag klarade det!" Jag blir rädd för mig själv och vad som är påväg att hända.... Vill inte visa ett leende som egentligen inte finns. Vill inte känna ett hopp som tagit slut. Vill inte känna detta elände längre.
Vill inte, vill inte, vill inte....!
MAMMA, JAG SAKNAR DIG SÅ DET GÖR ONT! <3
Är otroligt tacksam för dem som finns där för mig. Kommer aldrig kunna tacka er nog! <3
Kommentera