Ibland kan det komma ifatt.. Livet. Paniken slår till, ska inte jag skaffa min egna lilla familj? Ska inte jag träffa han med stort H? Gifta mig? Kanske skaffa mer barn? Skapa ett liv tillsammans med han med stort H och barnen.. Men i samma stund paniken slår till och jag känner mig sådär ensam & sist i världen på att gör allt det där, så kan jag skaka på huvudet åt mig själv... Hur kan jag ens få panik? Jag är en 29 årig tjej och mamma till två underbara flickor. Två flickor som är hela min värld och som jag
älskar mer än vad ord kan beskriva. Det andra som jag självklart längtar efter, det kommer när det kommer. Man kan aldrig tvinga fram något sånt och verkligen inte kärlek. Desperat är jag inte & jag söker inte heller efter han med stort H. Att söka brukar vara lönlöst och av min egna erfarenhet så brukar det inte sluta gott iaf. Men jag kan sakna någon att dela allt med, allt i vardag med flickorna, med jobb, dela åsikter och allt sånt där. Förnekar inte att jag saknar det. Närhet, skratt, gemenskap, kärlek, en själsfrände. Fast, hur är det med själsfrände? Träffar man bara en sån i livet? Eller kan man träffa en till? Annars har jag redan träffat min själsfrände, men som det inte slutade riktigt som jag hade tänkt eller ville. Kan nöja mig med han som min fortsatta själsfrände trots att vi bara är vänner idag. Samma gäller ju han med stort H. Kan man känna lika för någon ny?
Lite tankar jag hade i huvudet en söndag kväll som denna.
Tuvaliee är nattad och jag sitter i soffan med en kopp te. Tänkte ta mig en dusch och sen krypa ner. Helgen har varit bra. Imorgon får jag hem en nappfri liten fröken. Min älskade lilla Malwa. ❤️ som inte är så liten längre. Hujedamig va tiden går fort!
Ha en fortsatt trevlig kväll mina vänner! Puss!
