Hej på er...
Om det nu finns någon som läser min blogg mer än några av dem jag har på facebook..?!
Jag är kass på att updatera min blogg, men ibland känns det som att jag bara skriver typ samma saker i varje inlägg. Kan ju bli rätt så tjatigt... Fast.. Det är ju min blogg så jag får ju skriva vad jag vill, hur många ggr jag vill. Men som läsare vet jag själv att om jag skulle följa en blogg så är det väl kanske inte så kul att läsa en blogg som tjatar om en och samma sak. Aja, whatever!
Slutet på 2013 va den tuffaste tiden jag har varit med om i hela mitt liv. Jag fick vara med om något som jag knappt själv kan förstå att jag varit med om. Vet att jag förr kunde tänka på att förlora min mamma, jag kunde ju aldrig föreställa mig hur det skulle vara då när det inte ens fanns någon annledning av att det kunde ske. Men jag vet att den tanken gjorde mig gråtfärdig & panikslagen. Det får mig bara att fundera ännu mer, hur orkar jag sitta här idag, upprätt och orka fortsätta? Jag vet ju att om jag inte hade haft mina två barn här i livet så hade det garanterat varit svårare att ha en annledning till att fortsätta leva. När jag tänker såna tankar så vet jag också att mamma skulle tala mig till rätta, hon skulle aldrig vela att jag gav upp mitt liv för att hon ej finns kvar. Så nej, jag ska inte ge upp. Men ibland är det så svårt att hitta livsgnistan, som när det kommer dal som går rätt ner som i ett stup. Det har varit en fruktansvärd tid i mitt liv, från det att mamma börja få ont enda in i det sista. Hon va en av dom envisaste människorna jag känt. I hennes värld så kunde man inte vara hemma från jobbet för att man mådde "lite" dåligt, hon kämpade på som om det inte fanns en morgondag. Och jag vet hur arg jag kunde vara på henne för att hon inte stannade upp, såklart också väldigt rädd för att hon skulle bränna ut sig. Jag vet ju hur mkt hon pratade om den tiden då hon brände ut sig, eller "gick in i väggen" som hon också sa.
Jag minns så väl när hon började känna smärta på den högra sidan av magen. Det är dock mer minne från dom sista veckorna hon fick gå till Hälsocentralen gång på gång. Där dom bara kunde tänka innanför ramarna, hon hade ju "såklart" magkatarr. Jag minns också väldigt väl när hon varit på ett återbesök på HC och sa: "Ja det är tydligen inte konstigt att jag har ont när jag går på toaletten, jag är ju ändå 55 år gammal!" Jag tappade hakan och blev så förbannad. Hur kan en läkare uttrycka sig på detta vis? Till min mamma, som har ont på höger sida av magen, hon kunde knappt göra sina behov på toaletten och så vräker han ur sig en sådan sak. Och vaddå gammal? Man är ung om man är 55 år. Man är inte gammal.. Hon va ju också väldigt andfådd och kunde knappt ta sig ut till köket från vardagsrummet. Sköterskorna på HC frågade to.m mamma när hon kom dit, hur hon verkligen mådde. Men inte gjordes något mer för det? Jag såg henne var och varannan dag och hade jag varit sköterska/läkare och sett en patient se ut som min mamma gjorde då hade jag gjort mer än att bara acceptera hennes svar... Som såklart va:"Nej, men det är inte så farligt!" Jag kan höra hennes tunga andertag & hur andfådd hon var nu när jag sitter här och skriver. Det är skamligt hur sjukvården är.
Jag gjorde klart för min mamma att om läkaren inte ger henne en akuttid upp till sjukhuset denna dag, Fredagen den 4 Oktober, så skulle jag åka dit och vända upp & ner på stället och ifrågasätta läkaren. Min mamma kände mig väldigt bra och visste att det skulle ha skett. Jag trampade på här hemma och väntade på hennes samtal, det kom och i telefonen får jag höra mammas röst, med gråten i halsen.. Hon va lättad men också rädd, tror jag. Hon hade fått en akuttid till kirurgavdelningen på Gävle Sjukhus. Lättad blev jag, men jag ångrar idag att jag inte tog kontakt med denna läkaren redan då för att ifrågasätta honom. Öga mot öga. Jag vet att mamma inte hade överlevt hur han än gjort. MEN... Mamma hade sluppit lida så mkt som hon fick göra. Och som läkare häver man inte ur sig elakheter till en patient. Så är det bara.
Mamma låg inne på Kirurgavdelningen från Fredag-Onsdag. Det blev dock en permission där i mellan som jag tyckte va det dummaste dom gått med på. Söndagen den 6 Oktober, 3 dagar innan hon blev utskriven så hade mamma haft ett samtal med läkaren där på KirurgAvd. Han va också väldigt känslokall och endast läkare, utan någon som helst medmänsklighet. Under samtalet så hade läkaren slängt ur sig om att dom hittat en tumör men dom visste inte om den va elak eller ej. Sen hade han typ bara sagt:"Vill du att jag ska ringa till någon?" och sen gått ut därifrån... Hur blir reaktionen då tror ni? Jag ringde iaf min mamma (vet inte hur lång tid efter samtalet det var) och när hon svara så va hon helt hysterisk. Hon grät och va nästintill okontaktbar, hon va inte klar i huvudet överhuvudtaget. Storebror Daniel skulle dit och hälsa på vilket hon sagt till mig tidigare på förmiddagen, men det va som bortblåst för henne då när jag ringde. Jag fick riva i för mamma i telefonen för att få henne att lugna sig lite. Hon va påväg hem sa hon, men mer än så sa hon inte. Hon blev också arg för att jag frågade så mkt, men i nästa sekund så brast det ut till gråt igen och hon kunde knappt få ut ett ord. Jag sa åt henne att stanna i den stora entrén utanför sjukhuset för Danne va ju påväg. Men hon sa bara: "Va? Ska han hit?" La på och ringde upp min storebror, han stod då och pratade med denna läkare som haft samtalet med mamma. Fick honom att avsluta samtalet och skynda sig ner till mamma för att köra hem henne och vänta där på mig och våran andra bror. Jag själv, stod här hemma i ren panik, känner nu hur hårt och snabbt mitt hjärta slog då. Ringde växeln och bad dem koppla mig till kirurgAvd, Fick prata med läkaren och jag skällde ut han efter noter, han förtjänade det, tyckte jag. Och det tycker jag än idag. För hur tänkte han? Inte alls om ni frågar mig. Visst, han får inte hålla mamma kvar på sjukhuset och han fick inte neka henne permission. Men i det tillståndet mamma var i så är det inte okej, någonstans! Tänk om något hade hänt henne hemma? Hon bodde ju själv... Det sista jag sa innan jag la på var: "Det här kommer du få för, det ska du ha klart för dig!" Hans svar var:"Ja varsågod!" Sen la jag bara på... Fick skjuts hem till mamma och där bröt vi ihop tillsammans i en varm kram som bara hon kunde ge. Jag kände på mig att det va illa med henne redan innan hon vart inlagd, men det vart ändå en stor chock när hon sa att dem hittat en tumör. Den värsta tanken hade blivit sann. Strax innan 7 på söndags kvällen så körde jag och Lisa (en nära vän till familjen) mamma tillbaka till sjukhuset. Hon va sorgsen och det va jag med men fick inte ut en tår just då, kände mig mest tom. Lisa körde hem mig och jag hann nog inte mer än kliva innanför dörren så bröt jag ihop, trodde aldrig att jag skulle sluta gråta. Mitt liv rasade ihop på bara några sekunder. Allt vändes upp och ned.
Mamma åkte som sagt hem veckan därpå, Onsdagen den 9 Oktober. Mammas bästa vän Ulla och hennes dotter Sofia hämtade mamma & körde hem henne. Ulla stannade hos mamma hela dagen, fram tills på kvällen. Det kändes tryggt. Men tankarna for ju runt som i en bergochdalbana, vart skulle detta sluta? Hoppet va det sista jag hade kvar och det va de som fick mig att orka le. Mamma va hemma i 1 vecka och 1 dag. Sen fick jag samtalet ifrån en gråtandes mamma veckan efter, Torsdagen den 17 Oktober. Hon hade ringt och talat om hur ont hon hade det och dem bad henne komma in så fort hon kunde. Min bror Fredrik va den som skulle hämta henne, hans tjej Tessan följde också med. När dom klev innanför dörren hemma hos mamma så satt hon fortfarande kvar i sin fåtölj, 2 timmar efter samtalet och hade fortfarande inte fått på sig strumporna. Tessan hjälpte henne och mamma bara grät. Jag hade en bokad tid för att göra klart min tatuering just denna dag, men den avbokades efter mitt samtal med mamma och jag tog mig till sjukhuset så fort jag kunde. Tur nog så va Tobbe hemma just den här dagen, minns inte men tror att det va föräldraledighet. Jag kom till sjukhuset 1 timme efter att mamma kommit dit, Tessan mötte upp mig och mamma hade bett henne att sätta sig med mig i väntrummet. Jag vet varför, mamma va i en jobbig situation och hon hade brytit ihop om jag "bara" hade dykt upp. Efter en stund så kom brorsan och bad oss gå in på rummet. Herregud så ont hon hade. Läget va försämrat, och det va mer än vad jag hade kunnat föreställa mig. Vi satt där i många timmar, tror att vi fick komma till Avd. 17, (onkologen) efter klockan 7 på kvällen om inte senare. Det va väl där den här hemska resan tog fart ordentligt. Men på denna avdelning så va dem helt otroliga, jag älskade dem. En del inte alls men det va fler man älskade än ogillade, & det är väl ändå ett +? Det hade inte gått utan dem. Mamma låg inne på Avd 17 från den 17 Oktober till Fredagen den 8 November, dagen då hon somnade in. Det är inte lång tid. Allt gick väldigt fort, knappt så man själv hann med. Jag lovar att jag lätt skulle ha kunnat gå där i sömnen en del dagar, för så bra hittade jag. Överallt! Det va många ggr som jag funderade på om jag skulle börja plugga till Sjuksköterska, shit vilket grymt jobb dom gör. (Iaf dom på Avd 17, Onkologen) Utan dom skulle aldrig läkarna klara sig. Det talade jag nog om för varenda sköterska som mamma hade också.
Jag är glad för att jag va hos mamma så mkt när hon låg där, vi hade många fina stunder tillsammans den sista tiden hon levde. Och det tar jag med mig idag. Iaf försöker så gott jag kan, det är lättast när jag har mina bra dagar. Vi har delat så sjukt mkt tillsammans hon och jag, ännu mer blev det när hon blev inlagd den sista tiden i livet. Hon accepterade mer och mer att hon behövde hjälp med diverse saker, dock väldigt envis fortfarande men jag tror att hon tog det mer med en klackspark ju längre tiden gick. Visst, hon hade dalar hon med och en del dagar så hade hon bara velat ge upp. Det sa hon själv många ggr. Men hon hade ångest över sina barnbarn, framförallt Tuvaliee som hon hade en väldigt speciell relation till. Det va inte "bara" mormor & barnbarn där inte, det va något såå mkt mer. Jag kan inte sätta ord på det. Men så säger vi alla om dom två. Men det va iaf Malwa och Tuvaliee hon mådde dåligt över, tanken av att inte få se dom växa upp och hon ville ju vara mer med Malwa också som inte ens hunnit fylla 1 år då. Hon ville träffa Tuvaliee men va inte redo, hon va för sårbar och grät väldigt lätt. Så vi väntade och väntade... Hon va så rädd för att Tuvaliee skulle få en annan bild av mormor.
Tisdagen den 5 November minns jag som om det vore igår. Hade min bror Fredrik på besök (är sjukt tacksam för det idag) och vi satt och fika när min telefon ringde. Privat nr visades på min skärm. Jag svarade:"Emma!" Och sen får jag höra en kvinlig röst som säger:"Hej Emma, mitt namn är Ann-Marie (om jag minns rätt) och jag ringer från Avd 17 på Gävle sjukhus. När jag fick höra dem orden så va det som att hela jag försvann, jag fick ta tag i bänken för att kunna stå upp. Hon fortsätter... "Det är ingen fara med din mamma. (Och innan hon sa det så kändes det som att det gått flera minuter) Men vi vill att ni kommer in till oss för att läkaren vill ha ett samtal med er anhöriga. Någon tid som passar er bättre?" Jag sa bara en tid och kände att det spelar ingen roll, allt annat runt omkring med flickorna löser sig på ett eller annat sätt. Vi la på och Fredde såg ju på mig att det va något, han sa sen i efterhand att jag hade blivit vit i ansiktket och det hade sett ut som att hela jag försvann. Efter det samtalet så bad jag min bror om en cigg, vi gick ut och tog ett bloss. Pulsen jag hade under samtalet och pulsen jag fick efter cigaretten är inte ens i närheten av varandra. För detta bloss, lungnade mig och fick mig att hålla mig kvar på benen. (Vilket är väldigt svårt att förstå för en del personer. Men så är fallet. Ring min psykolog, hon säger samma sak.) Ringde Lisa och talade om läget, hon va med på dessa tuffa samtal vi hade om mamma, med mig och Fredrik. Daniel klarade inte av dessa samtal och vi förstod honom såklart. Vi informerade honom om läget i efterhand och han va lugn med det. Vi stöttade varandra in i det sista och gör så än.
Under det samtalet med läkaren så fick vi veta att cellgifterna mamma hade fått en omgång bara va förgäves, det va inget hon hade behövt gått igenom för dem hade ingen effekt överhuvudtaget. Och sen får vi veta att mammas läge är försämrat, dom kan ej säga hur lång tid hon har kvar, men det är bara månader dom pratade om. Jag brast, rätt ut. Ville bara springa därifrån, ville vakna upp ifrån mardrömmen jag levde i. Detta samtal hade vi i efterhand med mamma, hon förstod inte alls i först men sen bad jag läkaren att tala klartext och då förstod hon. Vi grät tillsammans hon och jag, kramades och bara fanns där för varandra. Fredde höll sig lugn och jag minns att han ifrågasatte sig själv, hur han kunde hålla sig ifrån att gråta. Men jag sa, det är inget man kan tvinga fram och det är inte några som helst fel på honom för att han inte grät. Gick ut på balkongen på avdelningen, tog mig ett bloss och ringde min moster. Bad henne och min kusin Malin att komma, behövde dem mer än någonsin. Och jag vet att mamma behövde sin syster med. Dom sov kvar denna natten, i mammas lgh. Onsdagen kom och ett nytt besked... Mamma hade bara veckor kvar att leva. Läget hade försämrats väldigt fort från dagen innan och nu "väntade" dem på att hon skulle få leversvikt. Det låter dumt att säga, men det hoppades dom på, för då skulle mamma somna in lugnt och fint utan att ha ont. Vilket man såklart ville. Hon skulle ju inte ha ont och man ville aldrig se henne lida på något vis. Tvingade min storebror Daniel till sjukhuset på Onsdagen för det samtalet vi skulle ha med både läkare och kurator. Han kom, vilket jag visste att han skulle och vi satt där alla 3 tillsammans och hade samtal efter samtal. Denna natt sov Fredde och moster kvar med mamma på sjukhuset och Malin följde med mig hem. Även denna dag så fick Tuvaliee träffa sin mormor på sjukhuset, det va läskigt i början för henne. Mamma va så full i mediciner och det högg i mig när jag såg henne. När hon tittade på mig så kändes det som att hon såg igenom mig bara. Men Tuvaliee stannade där med oss alla länge, Tobbe va också med. Tur nog så kunde Tobbes föräldrar komma till oss och hjälpa till med flickorna denna veckan. Torsdagen kom och mamma låg där som ett paket. Sov kvar med Fredde och moster denna natt. Det va något inom mig som sa att det finns inga andra valmöjligheter. Sov som en gris den natten och det hade även Fredde gjort. Lugn morgon men rätt så mkt läten ifrån mamma när hon andades. Vi gick ut för att ta ett bloss, satt oss sen inne på rummet i soffan och titta på paddan. Sköterskan och moster bestämde sig för att lägga mamma i en bättre ställning så dom donade med henne där. Och när dom är klara med det så ropar Anette efter oss och säger:"Nu är det bäst ni kommer hit, för nu är det dags!" Jag sprang till sängen och klappade mamma i pannan och håret. Fredde stod bakom mig och moster på andra sidan av sängen. Jag grät och grät, ville skrika men jag kunde inte... Mamma tog några andertag, dom va otroligt tunga och det skrovla väldigt mkt, hon blunda och så blev det tyst.. Sen lät det som att hon tog ett djupt andertag och så titta hon upp på mig och Fredde & så sa moster: "Du får somna in nu, Lisbeth. Vi kommer att klara oss!" Och efter den meningen tog andertagen slut.... 08.15, Fredagen den 8 november fick himlen den vackraste ängeln!
Jag älskar dig, Mamma. Nu och föralltid. Du är den vackraste människan som funnits i mitt liv. Det finns ingen med större hjärta än vad du hade, och den livsglädjen ska vi inte ens prata om. Saknar dig så enormt!
3 kommentarer
ewa
16 Jan 2014 21:33
Men va fint du skriver
Agge
16 Jan 2014 21:41
Älskade Emma. Har nyss läst vad du skrivit och tårarna vill inte sluta rinna. Tänker så ofta på Lisbeth. Vet att vi inte träffades så ofta sista åren men vi försökte få till det ibland. Sista gången vi träffades var under statsfesten. Kommer alltid att minnas henne med glädje. Kramar i massor.
Sandra
16 Jan 2014 23:11
Emma!
Det gör ont i hjärta när jag läser vad ni har gått igenom.
Jag beundrar verkligen dig att du är så stark.
Kommentera