För att man ska få något så måste man oxå ge. Det vet jag. Men varför ska man bara vara den som ger när man ingenting får? 

Min dröm va (och är fortfarande) att träffa en kille som har samma drömmar som mig själv. Jag har min dröm. Men vägen dit har varit guppig och gått som en bergochdalbana. Allt blev värre efter mammas bortgång och jag vet ju varför jag kanske är konstig ibland. Men jag vet inte varför han är det. Han säger ingenting. Önskar så att han bara ville och kunde tala om. Det är jobbigt när man har svårt att prata, vet själv hur jag har varit. Men igår satt vi och prata i lugn ton (kanske inte först) och han öppnade sig en del för mig, vilket lättar en hel del i mitt hjärta. Det är ju så mkt bra som händer nu, Malwa börjar på dagis och jag har fått in en fot om jobb. Det kan väl inte bli bättre just nu? Vi ska även på möte tillsammans i veckan, prata ut med en proffisionell. Vi båda vill ju vara med varandra men inte om vi ska bråka var och varannan vecka. Vi älskar varandra. Men vi har kommit in i en ond cirkel som vi inte riktigt vet hur vi ska ta oss ur. 

Livet är inte lätt men man orkar mer än vad man tror. Belive me! 

1 kommentarer

Agge

10 Feb 2014 11:27

Va bra att ni försökte prata ut. Kanske kan vara bra att höra vad någon utomstående tycker. Det fixar sig nog till slut Emma.

Kommentera

Publiceras ej